DaCarl blog efter Dakar

Detta hände sedan…

Ni som följt denna blogg vet redan vad som hände, men rapporten måste ändå skrivas klart.

Jag körde tårögd min första dakar-roadbook genom Buenos Aires 20-filiga paradgator och inför 2,5 miljoner åskådare upp på podiet utanför Rosa palatset presenterades inför Dakar-rallyts 1 miljard TV-tittare tillsammans med mina egna idoler. Sanslöst stort. Dagen efter tog jag det lugnt orolig för mina armbågar, som inte varit på min sida sedanaste månaderna. Gick bra, men hade lite shake-down grejor med hojen så John fick en 11 punkterslista som han snyggt betade av genom natten. Snabbt in i rallybubblan och det kändes kanon. Upp och körde längsta specialen som var stekhet och dammig. Fick ett uppvaknande c:a 400 km in på den när en Fransman vid namn Laurent Moulin låg orörlig på vägen påkörd av Carlos Sainz. Jag och en annan Fransman hjälpte till att tryck på panikknappen på hojen och sen höll jag honom nere på marken när han ville sätta sig, men inte såg vidare ut. Helikoptern var på plats på mågra minuter och vi blev ivägskickade. Sedan stoppades rallyt och vi fick köra en olidligt het asfaltsväg till målet. Folket blev lite utspridda, men ihopfösta av en polis i en by. Vi fick bara fortsätta i kortege och efter en beordrad isvattendricka tog vi oss fram till bivacken i San Juan som ofattbart var exakt lika stekhet som 2012, dvs asfalten som gröt under lastbilarna. Armbågarna helt ok och bättre än första dagen. Bestämde mig för att köra i min egen takt nästa dag. Upp i svinottan som vanligt och iväg till specialen. Startade bland de sista och otroligt dammigt. Temat för dagen var raviner och jag passerade den ena efter den andra polaren. Corky, Berglundarna, Turkarna fick äta damm och det var hur kul som helst. Vägen gick över i bäckfåror, trasiga vägar och fesh-fesh och jag var så djävla nöjd att kroppen höll. Uppför ett berg med 60 km kvar av specialen tog det plötsligt stopp. Någon sorts elfel poppade säkringen till soppapumpen. Anders dök upp och bogserade mig fram till en medic-bil (organisationens läkarbil) där det blev omöjligt att fortsätta. Jag drog ur kontakten till pumpen och säkringen höll. Jag bytte pumpen på plats mot ny och startade om. Hann några hundra meter och passerade samma bil igen samt en till vid en havererad 4-hjuling. Där återkom felet. De frågade om jag ville med, annars blir det att vänta på Sweepen (bogser-lastbil som plockar upp allt och alla som är kvar på sträckan) som var 200 km bort. BRA, sade jag och fick lite mat och vatten av dem. Ringde David och bad honom fixa elschemat, nu djävlar är det beting med en deadline värt 18 månader och 500 000 spänn. Med kniven mot strupen får man saker gjort! Jag kavlade upp ärmarna och tog mig an att hitta elfelet, troligtvis avskavd kabel eller nåt jordfel, och sedan kanske någon av pumparna fortfarande är ok. Slet ut batteriet och skar upp elen. Då kom de två läkarna som tidigare gjort mig sällskap vid pumpbytet springande uppför ravinen igen. De sade att jag inte får stanna kvar för att jag är sist och sweepen inte kan köra här. Vi befann oss på toppen av ett berg i en smal ravin, knappt farbar med 4-hjuling. Jag svarade att de kan vända igen, för jag är inte här. De sade att jag inte har något val. Jag sade att spelar ingen roll, ni sprang tillbaka och jag fanns inte kvar. Tydligen hade jag kört vidare igen och var nu någon annanstans. Du fattar inte, sade de. Jag är redan diskad och måste med. Surrealistisk känsla. Detta var platsen där en grupp stoppades förra året av organisationen och var ute ur rallyt, dagen där 48% av startfältet föll ur rallyt.

De plockade av Iritracken och GPSen och jag tog med mina verktyg till bilen. Vi körde nerför ravinen i tre timmar innan vi såg en väg. På vägen ner mötte vi Argentinska armén som skulle upp i samma ravin med helikopter och hämta ner en ihjälkörd MC-förare. Tänkte direkt på gårdagens varning om ett stup på 4 meter. Vi körde ytterligare tre timmar till Chilecito, jag hoppade ur och letade upp Memo-bilen. Anders kom över, sade inget men bara hällde upp en stor whiskey och flyttade över snyltkåsan. Svart i tältet och alla packade ihop inför den tidiga transporten dagen efter till Chile. 200/900 mil in i Dakar-rallyt 2015 var det slut. Helvetes djävlar. Snackade med ASO, som tyckte jag skulle följa med Ralf, som trillat och gjort illa handen dagen före. Annars en 10-timmarstransport till Chile.

Vaknade upp och käkade frulle vid 4 med de andra. Lade oss att sova och käkade igen vid 8. Sedan badade vi i en pool och väntade på en taxi. Den tog oss till Rioja och sedan flyg till Buenos Aires. Skypade Jenny som jagade tag i en resa. Ralf drog hem och jag strosade på stan. Tidigaste resan hem var en vecka bort. Jippi!
Anna ville ha semester och bokade in sig på ett flyg dit tidigare. Hon hade redan bokat till mål tillsammans med Berglundarnas fruar. Vi semestrade i BA en vecka, vilket inte var så dumt, sedan fick vi sällskap av dem. Man går inte hungrig i Argentina asså, och det finns en hel del att hitta på. 4 geocachar hann jag också med.

Rally-cirkusen återvände, alla Berglundare på podiet och hur kul som helst. Glad att jag stannade och såg kompisarna på mål. 2009 startade jag mitt första rallyt-team till Tuareg-rallyt och ett gäng SOE-are samlades i min trädgård. Bröderna Berglund dök upp och jag sade till min kumpan Danne att de där två kommer det inte bli  nåt strul med. Några år och rallyn senare inte några problem nu heller. Bra jobbat! Tomas Berglund vann sin klass och visade hur man får malle moto att se lätt ut. Vi flög hem till ett snöklätt Sverige och kunde duscha utan klor och käka utan friterad potatis igen. Hojen syntes i BAs hamn, men det dröjer till februari innan någon kan leta på felet. Risken är väl att jag flippar när jag hittar det.

Så vad kan man säga? Man är statistiken: 48% i mål i MC-klassen, vilket stämmer på lastbilen (4/9), Svenskar (3/5), Skandinavier (3/6), Turkarna i memoteamet (2/4). Den här gången var det min tur. Har aldrig tidigare brutit ett rally och har inga planer på upprepning. Jag kom 200 av 900 mil in i Dakar-rallyt 2015, alldeles för kort, men jag lärde mig mycket. Återigen fick jag rätt i att det riktiga problemet har inte dykt upp än. Det var inte armbågar, orken eller jag som inte pallade. Hojen var inte för tung. Jag oroade mig över hettan, men hade inga problem >50 grader. Hög höjd, samma sak. När folk sade sig ha asjobbigt gillade jag det och när de sade det var svårt flög jag fram. Jag lyckade samla ihop 300 000 spänn och en gratishoj. Jag nådde mitt mål att någon gång i livet ställa mig på start i världens största och svåraste motortävling. Men jobbet är liksom inte klart. Jag vill ha mer. Stödet jag fått har varit HELT SANSLÖST. Så många som inte bara hejat på utan hjälpt till med tid, pengar och kontakter. Vet inte hur jag skall kunna återgälda detta, mer än att fortsätta jaga drömmen. Medan jag smider på en ny plan är jag anmäld till Rally Albania, försöker dra ihop ett Dakar-team med Mattias och hans lastbil. Träningen igång redan dag ett och första crosspasset avklarat två dagar efter. Fransmannen klarade sig förresten såg jag sen på fejan.

Vad som händer med denna blogg är det ni som bestämmer, men sålänge säger jag tack till alla läsare och önskar ett grymt bra offroad-år.

Speciell tack till Stefan Wikström, David och Jenny Morgan för IT:n under tävlingen.
Tack också till alla T-shirtbärande. Era namn såg grymt bra ut på hojen.

VI SES.

Calle


Tusen tack John Mitchinson och Rally raid products för fabrikshojen.

logo-rallyraid   Glesys logo visitkort
TKD150x75   STAB   RD 150

GTA_logga    DRC_logga   sth broadcast web 250